För en gångs skull tänkte jag skita helt och hållet i hur det här inlägget ser ut.
Jag orkar inte med att jag ska vara så perfektionist hela tiden,
Att alltid vilja ha allt på ett visst sätt.
Måste intala mig själv att allt inte är på ett visst sätt.
Man måste våga släppa taget om räcket man håller i för att stå rakt.
Våga riskera att falla.
Jag har aldrig vågat falla, Men pågrund av det har jag fått märken för livet.
Jag har hållt fast vid räcket alltför länge.
Om jag bara kunde ta mig loss, skulle jag se saker annorlunda då?
Om jag bara släppte taget om alla bekymmer,tankar,känslor. Skulle livet bli enklare?
Perfektionisten i mig skriker och vill bara hålla fast vid samma jävla räcke.
Men någonstans inom mig känner jag en suktan efter något nytt.
Det nya har jag ingen som helst aning om vad det är,
Men det skiter jag i.
Så länge jag håller fast så kommer ändå ingenting att hända.
Känns som om jag bara står och trampar och trampar, Vart vill jag?
Vänster, Höger, Rakt fram eller bakåt?
Jag är så jävla förvirrad, Kunde det inte bara ha funnits ett val?
En väg att välja.

Men nej då, det finns fortfarande tiotusentals val att göra.
Livet är ett jävla stort val i sig.